Hör mig, se mig.
Hur ska man kunna ta hand om någon annan, om man inte kan ta hand om sig själv? Hur kan man älska någon annan, när man inte kan älska sig själv? Hur ska man kunna vara lycklig, när alla vindar blåser mot en? Vad ska man göra när hjärtat säger en sak, och hjärnan en annan? Vilka känslor ska man följa? Hur lång tid ska det ta innan ångesten försvinner för alltid? Kommer den alltid komma krypande när jag som minst orkar? Ångesten kryper under skinnet på mig och jag hatar det så otroligt mycket. Det går inte att beskriva. Det gör så ont, jag vill bara skrika. Jag vill att någon ska höra mig, se mig. För varje andetag så gör det lite ondare, för varje sekund känns det som allt kommer längre bort, som allt håller på att försvinna. Jag får panik, vet inte vad jag ska göra, vet inte hur ja ska hantera situationen. Inte en gång till. En gång räckte. Jag är bara människa, en väldigt liten människa, med ett hjärta som känns ska gå sönder när som helst. Jag vill gråta, men jag kan inte, tårarna finns inte kvar längre. Jag kommer antagligen ångra ganska snart att jag skrivit detta, men jag behöver det.
Det är bara ord, små ganska meningslösa ord som sätts ihop till allt mer meningslösa meningar. Men för någon betyder det något stort och betydelsefullt.
Förlåt
Det är bara ord, små ganska meningslösa ord som sätts ihop till allt mer meningslösa meningar. Men för någon betyder det något stort och betydelsefullt.
Förlåt
2011-09-08
01:15:27
Till Startsidan
Maj 2013
Min flickr
