Ensam är inte alltid stark. Glöm aldrig det.
Mitt liv då och nu.
Jag får ångest bara av att tänka tillbaka på mitt liv. Jag hatar mitt gamla liv än idag. Jag förstår inte att jag kunde leva som jag levde. Det är inte förens nu ja egentligen förstår hur dåligt jag mådde. Och det har gått många år nu. Jag vägrade inse att jag hade mådde dåligt, jag ville inte inse, jag kunde inte inse.
Åren på gymnaiset va den tiden som var värst. De 3 åren ja gick i Bengtsfors va så hemska, får en stor klump i bröstet när ja tänker på de. Jag umgicks nästan inte med någon, jag avskydde väl det mesta och orkade inte med nånting. Jag sov i kanske ca 3 timmar per natt, jag levde i ett konstant mörker. Jag skadade mig själv, vet att det låter som en klyscha men det hjälpte. Det va lättare att andas, jag kunde inte gråta. Smärtan fick mig att må bra. Kunde bara hata mig själv. Och de underbara människorna som försökte förstå sig på mig vände jag ryggen, ja ville inte att folk skulle komma i min närhet. Jag kände mig bara äcklig och misslyckad.
Än idag undrar jag hur jag tog mig ur allt. Jag har ingen aning. Men jag vet vad det va som fick mig att hämna där, och jag tänker aldrig låta det hända igen. Aldrig. Jag har fortfarande svårt att lita på folk, och det kommer ja antagligen alltid att ha. Det finns så mycket innom mig som aldrig har kommit ut och som aldrig kommer att komma ut. Jag har aldrig pratat om mitt dåliga liv med någon. jag kanske borde, men det är så svårt. Och sen är det ju ingen som vill höra på det. Det va längesen. Ja måste glömma. Jag är på god väg. För jag har aldrig varit lyckligare än vad jag är nu. Trivs med livet, och jag kan se bortom allt som är dåligt. Jag klarade allt ensam. Men nu när jag inte är ensam längre så inser jag hur mycket enklare allt är. Tänk om jag bara hade insett det då. Då kanske ja hade sluppit den hemska tiden som tog en massa år av mitt liv.
Förlåt
Nu får ni tänka och tycka vad ni vill, jag har levt färdigt livet i rädsla och skam.
Jag får ångest bara av att tänka tillbaka på mitt liv. Jag hatar mitt gamla liv än idag. Jag förstår inte att jag kunde leva som jag levde. Det är inte förens nu ja egentligen förstår hur dåligt jag mådde. Och det har gått många år nu. Jag vägrade inse att jag hade mådde dåligt, jag ville inte inse, jag kunde inte inse.
Åren på gymnaiset va den tiden som var värst. De 3 åren ja gick i Bengtsfors va så hemska, får en stor klump i bröstet när ja tänker på de. Jag umgicks nästan inte med någon, jag avskydde väl det mesta och orkade inte med nånting. Jag sov i kanske ca 3 timmar per natt, jag levde i ett konstant mörker. Jag skadade mig själv, vet att det låter som en klyscha men det hjälpte. Det va lättare att andas, jag kunde inte gråta. Smärtan fick mig att må bra. Kunde bara hata mig själv. Och de underbara människorna som försökte förstå sig på mig vände jag ryggen, ja ville inte att folk skulle komma i min närhet. Jag kände mig bara äcklig och misslyckad.
Än idag undrar jag hur jag tog mig ur allt. Jag har ingen aning. Men jag vet vad det va som fick mig att hämna där, och jag tänker aldrig låta det hända igen. Aldrig. Jag har fortfarande svårt att lita på folk, och det kommer ja antagligen alltid att ha. Det finns så mycket innom mig som aldrig har kommit ut och som aldrig kommer att komma ut. Jag har aldrig pratat om mitt dåliga liv med någon. jag kanske borde, men det är så svårt. Och sen är det ju ingen som vill höra på det. Det va längesen. Ja måste glömma. Jag är på god väg. För jag har aldrig varit lyckligare än vad jag är nu. Trivs med livet, och jag kan se bortom allt som är dåligt. Jag klarade allt ensam. Men nu när jag inte är ensam längre så inser jag hur mycket enklare allt är. Tänk om jag bara hade insett det då. Då kanske ja hade sluppit den hemska tiden som tog en massa år av mitt liv.
Förlåt
Nu får ni tänka och tycka vad ni vill, jag har levt färdigt livet i rädsla och skam.
2011-05-18
01:31:36
MYMiC säger:
dina bilder = <3
2011-05-23 
Min flickr
