Hemma är inte där du bor, utan där man förstår dig.
2011-05-30
22:38:54
Men om jag plockar ner en liten bit Och kallar den för kryptonit Och ger den till en flicka som är stark
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå jag vill hinna säga allting innan jag ska gå.
Att Älska sig själv är ingen satsa-på-dig-själv-grej. De är en Du-duger-som-du-är-grej.
Läs och begrunda
Du har ett ansvar i livet, att älska dig själv, så gott du kan. De är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag, din enda möjlighet. Ingen annan än dig själv är skyldig att göra dig lycklig. Det är svårt. För dom som inte lyckats är fulla av avund och gör allt för du inte ska kunna Älska dig själv.
De ger till och med ut tidningar med perfekta människor i för att få dig att inse att du inte duger. Dom tar vara på ditt tvivel och använder de när dom ska sälja bindor och rakhyvlar o deodorant.
Men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka. Du har bara dig själv Och ditt enda uppdrag är att vara Du. Om du inte lyckas förut kan de va en strålande årstid att börja på. Livet är en ensam grej. Allting har ett slut, påsklovet har ett slut, sommaren, en bra film har ett slut och när de är över så är du ensam igen. Då och då är du ensam. Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten. Och du måste älska den. För om du gör de, så kan allting få vara hur bräckligt som helst.
Framtiden kan vara ett orosmoln. Vi får höra så mycket olika saker om framtiden. Vi vet ingenting och försöker måla upp scenarion och skräckexempel och troliga situationer. Där har vi nog mycket att lära av guldfisken. Den vet ingenting om framtiden. Undrar inte och oroas inte. En guldfisk älskar sig själv. En guldfisk lever i nuet. Den har vad jag har hört, ett minne på 5 sekunder ungefär. Det har inte människan. Vi har ett fantastikt minne. Men det kan tyckas ganska meningslöst om vi ältar det istället för att låta det vara.
Att Älska sig själv är ingen satsa-på-dig-själv-grej. De är en Du-duger-som-du-är-grej. De får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag.
Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör, är ju indegrienser i mitt liv. De liv som jag är skyldig att Älska och vårda. Jag är inte så bra på det men jag jobbar på det.
Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst. Det blir vad man gör det till. Och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att tillgå. De är underligt hur vissa meningar blir klyschor, bara för de sagt så många gånger. Hur ord blir innehållslösa. Inte för att dom upplevts utoom för att de slitits verbalt. De är dags att uppleva klyschorna. För de är bättre med en fågel i handen än tio i skogen, de är de. Man måste stå på sig.
Och nu på 2000-talet när kvantitet går föra kvalitet, dom snabba klippens tid. Den hetsiga kroppsfixeringens tid. Dom tomma löfternas tid. Den innehållslösa humorns tid. De är en tid som behöver så mycket ordspråk och klyschor över sig. Så mycket att vi snart kan leva efter som. Att vi snart kan Älska oss själva...
//Lars Winnerbäck
Du har ett ansvar i livet, att älska dig själv, så gott du kan. De är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag, din enda möjlighet. Ingen annan än dig själv är skyldig att göra dig lycklig. Det är svårt. För dom som inte lyckats är fulla av avund och gör allt för du inte ska kunna Älska dig själv.
De ger till och med ut tidningar med perfekta människor i för att få dig att inse att du inte duger. Dom tar vara på ditt tvivel och använder de när dom ska sälja bindor och rakhyvlar o deodorant.
Men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka. Du har bara dig själv Och ditt enda uppdrag är att vara Du. Om du inte lyckas förut kan de va en strålande årstid att börja på. Livet är en ensam grej. Allting har ett slut, påsklovet har ett slut, sommaren, en bra film har ett slut och när de är över så är du ensam igen. Då och då är du ensam. Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten. Och du måste älska den. För om du gör de, så kan allting få vara hur bräckligt som helst.
Framtiden kan vara ett orosmoln. Vi får höra så mycket olika saker om framtiden. Vi vet ingenting och försöker måla upp scenarion och skräckexempel och troliga situationer. Där har vi nog mycket att lära av guldfisken. Den vet ingenting om framtiden. Undrar inte och oroas inte. En guldfisk älskar sig själv. En guldfisk lever i nuet. Den har vad jag har hört, ett minne på 5 sekunder ungefär. Det har inte människan. Vi har ett fantastikt minne. Men det kan tyckas ganska meningslöst om vi ältar det istället för att låta det vara.
Att Älska sig själv är ingen satsa-på-dig-själv-grej. De är en Du-duger-som-du-är-grej. De får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag.
Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör, är ju indegrienser i mitt liv. De liv som jag är skyldig att Älska och vårda. Jag är inte så bra på det men jag jobbar på det.
Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst. Det blir vad man gör det till. Och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att tillgå. De är underligt hur vissa meningar blir klyschor, bara för de sagt så många gånger. Hur ord blir innehållslösa. Inte för att dom upplevts utoom för att de slitits verbalt. De är dags att uppleva klyschorna. För de är bättre med en fågel i handen än tio i skogen, de är de. Man måste stå på sig.
Och nu på 2000-talet när kvantitet går föra kvalitet, dom snabba klippens tid. Den hetsiga kroppsfixeringens tid. Dom tomma löfternas tid. Den innehållslösa humorns tid. De är en tid som behöver så mycket ordspråk och klyschor över sig. Så mycket att vi snart kan leva efter som. Att vi snart kan Älska oss själva...
//Lars Winnerbäck
My pulse
Det kallas tvivel, det där som stör Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet Du lever för stunden, precis som jag
Du vet att verkligheten är inte alltid så verklig.
Ensam är inte alltid stark. Glöm aldrig det.
Mitt liv då och nu.
Jag får ångest bara av att tänka tillbaka på mitt liv. Jag hatar mitt gamla liv än idag. Jag förstår inte att jag kunde leva som jag levde. Det är inte förens nu ja egentligen förstår hur dåligt jag mådde. Och det har gått många år nu. Jag vägrade inse att jag hade mådde dåligt, jag ville inte inse, jag kunde inte inse.
Åren på gymnaiset va den tiden som var värst. De 3 åren ja gick i Bengtsfors va så hemska, får en stor klump i bröstet när ja tänker på de. Jag umgicks nästan inte med någon, jag avskydde väl det mesta och orkade inte med nånting. Jag sov i kanske ca 3 timmar per natt, jag levde i ett konstant mörker. Jag skadade mig själv, vet att det låter som en klyscha men det hjälpte. Det va lättare att andas, jag kunde inte gråta. Smärtan fick mig att må bra. Kunde bara hata mig själv. Och de underbara människorna som försökte förstå sig på mig vände jag ryggen, ja ville inte att folk skulle komma i min närhet. Jag kände mig bara äcklig och misslyckad.
Än idag undrar jag hur jag tog mig ur allt. Jag har ingen aning. Men jag vet vad det va som fick mig att hämna där, och jag tänker aldrig låta det hända igen. Aldrig. Jag har fortfarande svårt att lita på folk, och det kommer ja antagligen alltid att ha. Det finns så mycket innom mig som aldrig har kommit ut och som aldrig kommer att komma ut. Jag har aldrig pratat om mitt dåliga liv med någon. jag kanske borde, men det är så svårt. Och sen är det ju ingen som vill höra på det. Det va längesen. Ja måste glömma. Jag är på god väg. För jag har aldrig varit lyckligare än vad jag är nu. Trivs med livet, och jag kan se bortom allt som är dåligt. Jag klarade allt ensam. Men nu när jag inte är ensam längre så inser jag hur mycket enklare allt är. Tänk om jag bara hade insett det då. Då kanske ja hade sluppit den hemska tiden som tog en massa år av mitt liv.
Förlåt
Nu får ni tänka och tycka vad ni vill, jag har levt färdigt livet i rädsla och skam.
Jag får ångest bara av att tänka tillbaka på mitt liv. Jag hatar mitt gamla liv än idag. Jag förstår inte att jag kunde leva som jag levde. Det är inte förens nu ja egentligen förstår hur dåligt jag mådde. Och det har gått många år nu. Jag vägrade inse att jag hade mådde dåligt, jag ville inte inse, jag kunde inte inse.
Åren på gymnaiset va den tiden som var värst. De 3 åren ja gick i Bengtsfors va så hemska, får en stor klump i bröstet när ja tänker på de. Jag umgicks nästan inte med någon, jag avskydde väl det mesta och orkade inte med nånting. Jag sov i kanske ca 3 timmar per natt, jag levde i ett konstant mörker. Jag skadade mig själv, vet att det låter som en klyscha men det hjälpte. Det va lättare att andas, jag kunde inte gråta. Smärtan fick mig att må bra. Kunde bara hata mig själv. Och de underbara människorna som försökte förstå sig på mig vände jag ryggen, ja ville inte att folk skulle komma i min närhet. Jag kände mig bara äcklig och misslyckad.
Än idag undrar jag hur jag tog mig ur allt. Jag har ingen aning. Men jag vet vad det va som fick mig att hämna där, och jag tänker aldrig låta det hända igen. Aldrig. Jag har fortfarande svårt att lita på folk, och det kommer ja antagligen alltid att ha. Det finns så mycket innom mig som aldrig har kommit ut och som aldrig kommer att komma ut. Jag har aldrig pratat om mitt dåliga liv med någon. jag kanske borde, men det är så svårt. Och sen är det ju ingen som vill höra på det. Det va längesen. Ja måste glömma. Jag är på god väg. För jag har aldrig varit lyckligare än vad jag är nu. Trivs med livet, och jag kan se bortom allt som är dåligt. Jag klarade allt ensam. Men nu när jag inte är ensam längre så inser jag hur mycket enklare allt är. Tänk om jag bara hade insett det då. Då kanske ja hade sluppit den hemska tiden som tog en massa år av mitt liv.
Förlåt
Nu får ni tänka och tycka vad ni vill, jag har levt färdigt livet i rädsla och skam.
Det närmar sig
Ja nu är det "bara" en månad kvar tills vi åker. Så nu hoppas ja bara tiden springer iväg som aldrig förr.
Nu ska jag fördriva tiden med lite poker spelande.
Nu ska jag fördriva tiden med lite poker spelande.
Det går inte alltid att sätta ord på allt, och ibland är det helt enkelt ingen ide att ens försöka.
Koutsläpp
Jag kan inte hjälpa dig upp kan inte lysa upp den väg du springer Jag kan inte vagga dig varm och lugn
Jag kysser min spegelbild så illa det smakar förtappad förspilld det är något som saknas
Vårt pussel passar, legot lägger sig självt, aldrig förut har det varit så
Du är så vacker Du är min vän
solen går upp, solen går ner det kunde va´allt, men det finns mer sen dagen du kom till mig, ja är i himlen du är så vacker du är min vän du äf så vacker ja älskar dig männsikor skrattar och dem har rätt, ja hade burit för mycket nu vill ja resa lätt, hela sommarn, hela året det är så lätt och vänta på dig
Natten är ung och jag ligger vaken Jag är "Lucy in the sky", jag är högt över molnen
Sitter i min ensamhet och lyssnar på musiken som får mig att bli varm innombords. Och självklart är det mest Lasse jag lyssnar på. Så underbart. Så vackert. ♥
Jag njuter och längtar efter allt som kommer att hända längre fram, både det som är planerat och oplanerat. För ja känner på mig att mycket bra kommer hända denna sommaren. Men mest av längar ja till Grekland. Det ska bli så underbart att komma bort härifrån att det inte går att beskriva med ord.
En lagom kall vind letar sig in mellan dörrspringan. Att frisk luft kan kännas så skönt. Men mina ögonlock känns tunga nu, så snart drömmer jag om dig.
Har egentligen massa saker ja skulle vilja skriva om, men där det med att kunna sätt ord på mina tankar har försvinnit ifrån mig. Men ja hoppas de kommer tillbaka, för ja behöver det.
Kärlek.
Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet Du lever för stunden, precis som jag
Jag känner efter om det här är att vara fri, om det här är ett liv med nån mening i.
Har ingen ork, lust eller tid att ta tag i detta just nu.
Återkommer kanske någon dag inom en snar framtid.
Eller inte. Får se
Återkommer kanske någon dag inom en snar framtid.
Eller inte. Får se
Till Startsidan
Hemma är inte där du bor, utan där man förstår dig.
Maj 2013
Min flickr
